Igår var jag på tidningen Socionomens seminarium och idag lyssnar jag på den pågående partiledardebatten. Skillnader i diskussionen kunde inte vara mer olika.

Igår fick vi beskrivningar bland annat av forskarna Tapio Salonen, Hans Svärd och Gunvor Andersson om hur klyftorna och segregationen ökar. Hur fattigdomens orsaker alltmer läggs på den enskilda människan och strukturella problem inte lyfts fram i debatten. Hur 618 barn vräkts trots en strategi från regeingen att inga barn skulle vräkas. Hans Svärd pekade på hur många insatser mot hemlöshet just blivit symbolpolitik. Hemlösheten har inte minskat. Barnfattigdomen har ökat rejält och barn drabbas speciellt  när de är små eftersom stimulans och föräldrar som orkar detta är så viktigt då. Pernilla Landin ,diakon i Fisksätra,berättade om den fattigdom hon möter i sitt arbete. Människor som inte har pengar till mat. Mediciner för livsviktiga sjukdomar de inte har råd att hämta ut. Barn som inte har råd att delta i idrott och utflykter och inte har något att ta hem kompisarna till. Barn som exkluderar sig själva. Socialsekretare från Rinkeby-Kista berättade om allt högre arbetsbelastning, striktare riktlinjer, mer kontroll samtidigt som det talas om att det skall finnas ett barnperspektiv.

Flera deltagare trodde inte att politikerna kände till denna verklighet. Tapio Salonen funderade på om politikerna vet att endast hälften av de arbetslösa täcks av A-kasseföräkringen. Det sista vet politikerna. Att fattigdom finns på den nivå som Pernilla Landin beskrev borde de flesta politiker veta. Frågan är om alla politiker förstår vad fattigdom innebär. Om de i sin vardag träffar människor som är fattiga.

Självklart handlar det om männiksosyn och politisk ideologi. Det blev så tydligt i dagens partiledardebatt. Arbetslinjen innebär enligt moderaterna att sjuka och arbetslösa skall känna av ordentligt att de inte jobbar. Att solidaritet innebär att vi avstår en del av vårt konsumtionsutrymme och betalar skatt därför att den som är sjuk  inte  inte skall råka ut för en ekonomisk katastrof. Att vi vill ha en bra sjukförsäkring och rehabilitering för att vi och våra nära och kära skall ha tryggheten att klara en sjukdom eller olycka utan att behöva gå från hus och hem . Att både satsa på jobb och ett solidariskt samhälle verkar inte finnas i alliansens värld. Vore jag socialliberal skulle jag känna mig ytterst hemlös.

Allra osmakligast blev det när Fredrik Reinfeldt ställde undersköterskan och busschauffören som har jobb mot deras jobbarkompisar som är sjuka eller arbetslösa. Lika osmaklig var Reinfeldts försök till flört med de kvinnliga välfärdsarbetarna. Här var det bara plånboksfrågorna som gällde. Skattesänkningar som ger undersköterskan mer i plåmboken var det enda Reinfeldt fått med sig på sina besök i verkligheten. När jag frågar anställda i äldreomsorgen vilken den viktigaste frågan är får jag 90% av gångerna svaret; att vi blir fler så vi kan få utrymme för samtalen , promenaderna, att se varje äldre människas behov. Istället får man i de flesta kommuner besparingar och nedskärningar. I äldreomsorgen, i skolan, i förskolan. Nej Reinfeldt högerpolitikens skattesänkningar där de rika fått mest gynnar inte välfärdens kvinnor. De känner verkligheten in på bara skinnet. Det vet att välfärden inte är skyddad från besparingar. det vet att de behöver vara fler för barnens, elvernas och de äldres skull. Men också för sin egen. Att lämna sitt arbete och veta att man inte räckt till när man arbetar med barn och sköra gamla det sätter sig i magen och själen.

Så nästa gång du hör Reinfeldt säga ordet solidaritet bli misstänksam. Läs partiledardebatten på riksdagens hemsida och fundera över vilken människosyn som varje parti har och vilket samhälle du vill ha. Till er som var på seminariet igår, det behövs strukturella reformer och en frisk socialpolitisk debatt som inte bygger på kontroll och piska och gammalt fattigvårdstänkande. Ni hade så rätt som pekade på hur allt detta ökat de senasre åren. Här har vi  vänstern också ett ansvar att föra den debatten. Den uppgift vi gemensamt tagit på oss i den rödgröna vår motionen att minska de ekonomiska klyftorna, att minska fattigdomen den är vår gemensamma stora utmaning.