Snart är den 33:e Göteborg Internationell Film Festival över. Jag älskar den. Den är något av det roligaste som händer i Göteborg och här händer ganska mycket. Den började ganska litet på några få biografer och det tog några år innan jag upptäckte den.
Nu är den Nordens största filmfestival med mängder av filmer, seminarier, fester, priser och mingel mellan inköpare och filmarbetare från hela världen, men den har behållit sin folkliga publikprägel. Här hastar människor mellan filmer och biografer, man träffar gamla bekanta och det är här man får det riktigt oväntade filmmötet.
Här kan man höra en mongolisk regissör kommentera landets andra långfilm någonsin. Eller som i år få höra den Iranska regissören Asghar Farhadi diskutera med publiken om filmen About Elly handlar om moralfrågor och kan kännas igen i de flesta länder eller om den också speglar mycket patriarkala strukturer.
Här kan man se den fina filmen Soul Boy, om att bli vuxen i Nairobis största slumområde och höra regissören Hawa Essuman berätta hur det inte finns något distributionsnät för denna fina film utan man åker runt och visat den på filmduk på sidan av bussen. I Kenya är det i hög grad Holly- och Bollywoodfilm som gäller. Filmen har gjorts med stöd från bland annat Göteborgs filmfestival.
På filmfestival sitter man kvar när eftertexterna rullar och applåderar om man inte har för bråttom till nästa förstås. Ibland blir det alldeles tyst, de händer efter filmer som är så starka att applåderna blir fel. I år hände det efter filmen White Material av Claire Denis med Isabelle Huppert magnifikt spelande huvudrollen. Den vita kvinnan vägrar ta in att det är livsfarligt att stanna på den farm och i det land i Afrika hon älskar. Hon kan inte se sig som den vita överklass hon är.
Många av filmerna kommer aldrig att visas i Sverige, liksom i Kenya är det mest Hollywood men mer av Svensk film som gäller. Slå därför vakt om Folkets bio och andra biografer som visar kvalitetsfilm från fler håll i världen.
Jag önskar att fler får se den finns, lärorika, vemodiga och roliga filmen A room and a half om
poeten Joseph Brodskys uppväxt och längtan efter föräldrarna i Leningrad/S:t Petersburg han aldrig fick träffa efter att han lämnade Sovjetunionen.
Eller den sympatiska kanadensiska filmen Legacy om människors villkor i en avfolkningsdel av landet.
Jag hoppas verkligen att den humörhöjande filmen The Topp Twinns Untouchable Girls blir visad i Sverige efter att ha vunnit publikens pris. Tänk själva om Hasse och Tage istället varit två lesbiska tvillingsystrar uppväxta på farm som sjunger country, spexar, deltar i kampen för gayrättigheter, mot kärnkraft, för maoriernas rättigheter och blir folkkära som få. Festivalens glädjespridare.
Göteborgs filmfestival visat på hur snäv den kommersiella filmindustrin är. Vi får möjlighet att genom i filmen resa i hela världen. Marknadskrafterna kommer aldrig att åstadkomma detta. Det behövs ett tydligt stöd för produktion och distribution för alla bra filmer vi aldrig får se och en public service tv som här också drar sitt strå till stacken. Nu har jag två filmer kvar sedan är festivalen för i år slut för min del. Jag ser redan fram mot nästa år.
Mitt namn är Eva Olofsson och jag är riksdagsledamot för Vänsterpartiet i Göteborg.