Det var en gråregnig fredag vi landade på Ben Gurion flygplatsen i Tel Aviv. I sex dagar reste vi 7 riksdagsledamöter och 5 övriga vänsterpartister runt på Västbanken. Bosättningarna, muren på Palestinsk mark, begränsningarna i Palestiniernas möjligheter att röra sig i sitt eget land, allt detta kända jag till. Men det är något annat att uppleva det själv och träffa de människor som lever under ockupation dag ut och dag in.

Vi besökte Hebron, denna delade stad med militärläger och bosättningar mitt inne i staden. Vi såg soldaterna på hustaken, bosättning som lett till avstängda gator och affärer. Vi mötte barnen på väg från Kartobaskolan som varje dag åtföljs av följeslagare från Christian Peacemakers för att skydda dem mot påhopp från bosättare.

Som ockupationsmakt tar sig Israel rätten att slå till överallt. När vi besökte Nablus fick vi höra om de tre unga män som avrättats framför ögonen på sina familjer anklagade för att dödat en bosättare. Rättegång i domstol behövs inte, militären slår till direkt.

När vi åkte runt på slingrande vägar längs Västbankens berg och dalar lärde vi oss snabbt känna igen bosättningarna som bara blir fler och fler. På toppen av en kulle ett kommunikationstorn, sedan baracker och vita moderna hus. Staket, skyddsanordningar, skydd från israelisk militär och en bit till av landet har tagits från palestinierna. Illegalt, javisst. Brott mot folkrätten, självklart. En medveten politik för att ytterligare tränga ut Palestinierna och utöka Israels areal.

Västbanken delas upp i tre delar, bosättningarna, muren och vägar som stängs av eller inte får användas av palestinierna. Resvägar som blir 1-2 timmar istället för en kvart. Bara kring Nablus finns 30 bosättningar. Olivträd som huggs eller bränns ner förespråkande säkerhetsskäl. Är det konstigt att arbetslösheten är extremt hög.

 Vi planterar olivträd tillsammans med byborna i Abood Village. De ersätter nedbrända träd. Vi har samlat pengar i Sverige, att plantera och sköta om ett träd kostar 1000 kronor. Byborna är glada men säger att de inte vet hur länge de finns kvar. 24 timmar, två år eller ännu längre.

 Vi är med när palestinska representanter planterar olivträd på olivbergets topp. Därifrån blickar vi ned över Al Aksa moskén, klippmoskéns guldkupol och det gamla Jerusalem breder ut sig. Sedan är vi med och planterar ett olivträd på gården mitt emot huset där Palestinska familjer vräkts och judiska bosättare genast flyttat in. Vi hör berättelsen om hur det gick till när familjen Hannoun blev utslängd och hemlös av Sharihan, en 21 årig student. Omgående fick en judisk bosättare flytta in. I Sheikh Jarah har det hänt 65 personer varav 24 barn.

 Vi träffar många politiska representanter. Vi har försökt väpnad kamp, det fungerade inte. Vi har försökt förhandla det fungerade inte. Nu använder vi civilt motstånd men det internationella samhället måste öka trycket på Israel för en fredlig tvåstatslösning och att Israel drar sig tillbaka från ockuperade områden. Omvärldens solidaritets måste bli lika stark som den var med kampen mot apartheid i Sydafrika är deras budskap.